Tell everybody I'm on my way
Sista kvällen innan det stora äventyret. Är allt packat nu då? Inte ens nära och det var nog inte så oväntat. De flesta kläder jag har ligger i högar på sängen, golvet är fyllt av papper av olika slag, lite skor, presenter, böcker
och de väskor jag tänkte få ner allting i. Men jag var tvungen att starta upp bloggen nu, för att hinna få inte ett kvällen-före-inlägg. Justus smög precis in i rummet och påpekade att det faktiskt var sista kvällen på ett halvår som jag var hemma. Nu sitter han bredvid och skriver med silverpenna i den superhärliga scrapbooken som jag fått av Linn och Sanna och som nu är fylld med fina hälsningar. Världens härligaste är de måste jag bara påpeka. Vi skulle säga hejdå i måndags och gå på bio och käka mat. Jag fick inte vara med och välja film eftersom det skulle bli en överraskning. Linn åker inte med bussen som vi båda skulle ta och när jag suttit ett tag kommer Johan och Jonas förbi. Vi småpratar lite fram till s plötsligt binder en halsduk för mina ögon och kidnappar mig. Världens sämsta lokalsinne har jag och efter 50 meter hade jag ingen aning om var jag var. Kommer efter lång bilfärd fram till Sannas hus till soundtracket av "Världens bästa Karlsson" och typ femton av mina närmaste vänner som står och skrålar. Jag fick gåshud var noh hög av den kicken hela kvällen. Helt underbart!
Nu har jag sagt hejdå till alla utom familjen, och jag tror det är först då som jag kommer fatta att jag verkligen sticker. Det känns ändå rätt så avslutat här och just nu ser jag fram emot att äntligen komma fram imorgon kväll. Jag har varit lite halvhjärtat på väg i flera månader och senste veckorna har jag varit väldigt mycket på väg med nya avsked varje dag. Samtidigt är det så fruktansvärt läskigt att jag inte har en aning om hur mitt liv från imorgon och ett år framåt kommer att se ut. Jag tänker lite på Bröderna Lejonhjärta, Sagan om Ringen och andra typiska hjältefilmer.
Ibland måste man göra saker, fast man inte vågar. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Då sitter jag i soffan och tänker att jag ska också vara så modig någon gång. Jag tänker nu att eftersom jag ibland känner mig så livrädd inför Frankrike så måste jag ju vara modig eftersom jag ändå tänker göra det. Då känns det också ganska skönt att man bara ska till en mysig familj i Frankrike, istället för Mordor eller Törnrosdalen.
Det känns som att alla relationer kommer att bestå väldigt bra, bara att man får hitta lite nya sätt att kommunicera. Hjalmar har försökt ladda ner skype som inte riktigt funkar än. Jag har försett halva släkten (inklusive mormor) med facebook. Jag har försökt förklara så mycket jag orkade för henne och jag blir väldigt stolt om hon kommer kunna logga in själv till att börja med. Det klurigaste för henne blir nog att komma ihåg att det var facebook det hette och inte playboy. Same shit?
Okej, packningen kommer nog inte bli gjord av sig själv idag heller och jag har lyckats med att officiellt inleda resebloggen! Imorgon är första dagen på resten av livet :)
och de väskor jag tänkte få ner allting i. Men jag var tvungen att starta upp bloggen nu, för att hinna få inte ett kvällen-före-inlägg. Justus smög precis in i rummet och påpekade att det faktiskt var sista kvällen på ett halvår som jag var hemma. Nu sitter han bredvid och skriver med silverpenna i den superhärliga scrapbooken som jag fått av Linn och Sanna och som nu är fylld med fina hälsningar. Världens härligaste är de måste jag bara påpeka. Vi skulle säga hejdå i måndags och gå på bio och käka mat. Jag fick inte vara med och välja film eftersom det skulle bli en överraskning. Linn åker inte med bussen som vi båda skulle ta och när jag suttit ett tag kommer Johan och Jonas förbi. Vi småpratar lite fram till s plötsligt binder en halsduk för mina ögon och kidnappar mig. Världens sämsta lokalsinne har jag och efter 50 meter hade jag ingen aning om var jag var. Kommer efter lång bilfärd fram till Sannas hus till soundtracket av "Världens bästa Karlsson" och typ femton av mina närmaste vänner som står och skrålar. Jag fick gåshud var noh hög av den kicken hela kvällen. Helt underbart!
Nu har jag sagt hejdå till alla utom familjen, och jag tror det är först då som jag kommer fatta att jag verkligen sticker. Det känns ändå rätt så avslutat här och just nu ser jag fram emot att äntligen komma fram imorgon kväll. Jag har varit lite halvhjärtat på väg i flera månader och senste veckorna har jag varit väldigt mycket på väg med nya avsked varje dag. Samtidigt är det så fruktansvärt läskigt att jag inte har en aning om hur mitt liv från imorgon och ett år framåt kommer att se ut. Jag tänker lite på Bröderna Lejonhjärta, Sagan om Ringen och andra typiska hjältefilmer.
Ibland måste man göra saker, fast man inte vågar. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Då sitter jag i soffan och tänker att jag ska också vara så modig någon gång. Jag tänker nu att eftersom jag ibland känner mig så livrädd inför Frankrike så måste jag ju vara modig eftersom jag ändå tänker göra det. Då känns det också ganska skönt att man bara ska till en mysig familj i Frankrike, istället för Mordor eller Törnrosdalen.
Det känns som att alla relationer kommer att bestå väldigt bra, bara att man får hitta lite nya sätt att kommunicera. Hjalmar har försökt ladda ner skype som inte riktigt funkar än. Jag har försett halva släkten (inklusive mormor) med facebook. Jag har försökt förklara så mycket jag orkade för henne och jag blir väldigt stolt om hon kommer kunna logga in själv till att börja med. Det klurigaste för henne blir nog att komma ihåg att det var facebook det hette och inte playboy. Same shit?
Okej, packningen kommer nog inte bli gjord av sig själv idag heller och jag har lyckats med att officiellt inleda resebloggen! Imorgon är första dagen på resten av livet :)
Kommentarer
Postat av: Olof
Ha, detta kommer jag lätt följa. ;)
Lundgren8. heter jag på Skype i alla fall. :P (Avec le point) bara ifall att.
Postat av: sophiie
härligt med blogg Ella!!
Och hade det så underbart nu i frankrike :D!
Postat av: linn
hahahaa skrattar samtidgigt som jag får tårar i ögonen när jag läser det. SAKNAR DIG ELLA SÅ MKT:)
Trackback