tuttalafrutt

Sâ fort man har läxor sâ börjar dagarna alltid rinna iväg väldigt fort, det är konstigt det där. Har i alla fall fâtt klättra upp en grupp nu, och det var skönt och känns helt rätt. Det har varit lite tufft för självförtroendent annar s att börja universitetet. Jag har ju umgâtts med fransmän i tre mânader, alla har berömt för hur bra franska jag har och jag känner själv att jag hânger med väldigt bra. Pâ universitetet däremot dras ju alla sprâkliga misstag och brister ut i ljuset. Det är ju det som är meningen, och därför som jag gâr där men jag hade glömt lite hur det var att gâ i skolan.

Andra anledningen till att tiden gâr fort är att vi har de sâ mysigt i vâran lilla familj här. Idag var det Enoras mamma som tog med dem till ridningen sâ jag och Oscar tog en tur till biblioteket. Lyssnade pâ en sagoberättande tant där och lânade lite hästböcker till alla hästintresserade barn. Sen hittade jag ocksâ en översatt "Adjö, Herr Muffin" och kände att jag var tvungen att dela med mig av svensk barnbokskultur av högsta klass. Man blir lite patriotisk sâdär och känner sig varm i hjärtar när man hittar nâgot som pâminner om Sverige. Sen nâr Emily är pâ tennis pâ eftermiddagarna fortsätter jag och grabbarna alltid med "Le Jules", teckningen av Jules i naturlig storlek, som äntligen blev klar! Riktigt fin om jag fâr säga det själv, och bâda grabbarna är jättnöjda. Sen skalade och hackade vi squash (har aldrig riktigt använt det ordet förren nu, sâ är mycket mer van vid det franska "corgettes"), och bâda grabbarna väldigt nöjda med de med. Jag var väl mest nöjd av alla, för jag fick inte bara hjälp med matlagningen, vi hade det ocksâ jättetrevligt och det Är sâ härligt att känna sig som en bra och kreativ barnvakt. Vanan att äta varma grönsaker ska jag btw ta med mig till Sverige, jättgott och jättenyttigt.

Nu har föräldrarna skyndat iväg till ett möte med en arkitekt som ska börja med renoveringen av "trädgârden" och sen ocksâ nedervâningen. De är sâ mysiga de med, och jag tänker pâ vilken himla tur jag har haft. Skrattar fortfarande ât samtalet vid middagsbordet häromkvällen när det kom fram att Jules och Thomas hade haft "tuschpenn-krig", därav fläckarna pâ Jules pyjamas och Thomas händer. Thomas skrattade lite skyldigt och Axel suckade över att hon hade fyra barn att ta hand om. Jag fick räknas som en vuxen.

Sâ livet här är härligt, men jag har ocksâ lite vemod över det. Verkligheten hemma lämnar jag liksom ännu längre bakom mig. Sen är det lite höastne som kommer med som gör det tror jag. Eller jag vet inte riktigt om det är vemod, men det är som en liten varm känsla i magen att hemma-hemma alltid finns kvar även om jag har det bra borta. För i jul känns det som det kommer bli underbart att komma hem. Det känns sâ overkliget ibland. Vadâ, bor jag i Frankike sedan tre mânader? Och innan bodde jag i Sverige, alltsâ? Är det samma liv menar du?

Har som följd haft Anders och Puttes vemods-lât i huvudet i tvâ dagar; "Bâde glad och ledsen för en grej, det är vemod om du frâgar mig.." (aaa, brukar sitta i nâgra dar..) Haha, barndomskänsla jag fick nu. Avslutar med en sân nostalgitripp, det är bra.
Nej, förresten avslutar med en härlig nyhet; Jag ska till Brest och hälsa pâ Thomas och gänget om tvâ veckor!! 
Det blir kul kan jag lova!