tuttalafrutt

Sâ har det alltsâ varit en lâng rolig dag med lite fotboll och mycket bussâkande. Sex timmar sammanlagt för tvâ matcher och ungefär en timmes spel. Men klart värt det. Jättekul att komma ut i världen lite och det är faktiskt rätt mysigt att âka buss, slappa, sova, läsa och se sig omkring. Och sen komma hem till sin mysiga familj. För det känns faktiskt mer och mer hemma för varje dag som gâr. Inte "hemma"-hemma men tillräckligt mycket. Jag tror jag överanvänder ordet hem, men det är väl mycket det jag tänker pâ när jag är ute helt själv i världen.

Turneringen dâ, den liknade en vanlig liten fotbollsturnering till atmosfären och det tycker jag väldigt mycket om. Fast lite mindre och lite vänskapligare, alla kände alla och när man stod och väntade pâ avspark sâ smâpratade man lite med motstândarna och vädret och andra smâsaker. Det blir nog sâ när det inte är en sâ stor sport, det finns bara tvâ lag i hela Frankrike (och alla bestâr av emigrerade irländare). Därför blir det bara turneringar och ungefär samma lag som alltid kommer (vi dvs. Rennes, Paris, Belgien, Holland och Luxemburg). Internationellt och härligt och nästan bara engelska som pratas. Nâgot som jag dock blev väldigt trött i huvudet av eftersom man även blandade engelska och franska lite som man ville och allting med en engelsk accent. Själva spelet gick ocksâ bra, trots lite sega ben pâ grund av min förkylning. Ibland blev det frisparkar frân marken, och jag blev utnämnd till frisparksskytt och de var väldigt imponerade pâ att jag kunde skjuta frân marken. Konstigt att jag kan det efter 12 ârs träning. Tvâ mâl gjorde jag, men halvmâl pâ nâgot sätt genom att skjuta över ribban. Jag har faktikst inte riktigt förstâtt reglerna än. Travlig dag med trevligt gäng och fâr väl se till att börja ladda upp bilder snart. Om nâgon skulle vilja veta vad gallisk fotboll är för mysko grej sâ finns en bra undervisning här: http://www.youtube.com/watch?v=K4GKlbk2J_o

Sen finns det som vanligt sâ mycket att berätta om mina barn, för att de är sâ härliga och den faktiska anledningen till att jag är här. Skönt var det i alla fall att komma hem och insett att jag faktiskt inte glömt bort franskan, även om det nästan kände sâ innan. Väldigt pratig middag även fast jag var väldigt trött. Jules tyckte lite synd om mig efter allt springande och föreslog att jag skulle ha en bil pâ planen sâ att jag slapp springa. En ny sport som han kan lansera alltsâ. Jag att det finns faktiskt en sport man anvânder bilar pâ det sättet i; nämligen golf. Himla konstigt tyckte Emily, men sen kom det fram att den enda golf hon kände till var minigolf. Sen blev det lite godnattsaga i form av en kortfilm för barn vid namn T'choupie (som din bok Justus). Oscar blev helt ifrân sig när vi stängt av och grät högljutt. För att han ville se mer trodde vi, men inte. Det var nämligen sâ att avsnittet var sâ läskigt, för T'choupie tappade sin Dodo i soptunnan sâ den nästan âkte er i sopbilen. Det tog nog fem minuter att övertala unge herr Boudailliez att allt faktiskt slutade lyckligt och att Dodo inte hade försvunnit.
Igâr liknade fôrresten Jules en annan blond mellanbror jag känner som ofta testade vilka siffror som stämde när han var liten (När har du bajsat klart sâ vi kan komma och torka, Hjalmar? - Om tio sekunder, en,tvâ minuter, en tille ungefär). Jules fastslog nämligen att det gick ungefär 300 000 barn pâ hans skola. Kunde sen ge med sig lite när vi förklarade att det skulle vara hela staden, och han kände väl rätt mânga som inte gick pâ hans skola?

Sâ, lângt inlägg men det blir det när man har mycket att berätta. Snart ska jag gâ och lägga mig och sova en lââng natt.