tuttalafrutt

Innan tänkte man att norska och svenska var typ samma språk. Det är det i och för sig också, men det finns ändå rätt många svårigheter. Rätt många nya ord och framför allt krångliga dialekter. Folk här pratar inte riktigt som den standardnorska man har hört innan, utan det är lite mer danskt.

För det första finns inte ordet "hejdå". Istället säger de "ha de", en förkortning på "ha det bra" som man också säger ibland. Om jag inte är helt fel ute så kan man säga "ha det" även på svenska, men visst är det nästan alltid följt av "hejdå" eller "hej"? Eller att man har lit artighetsfraser först och sen säger hejdå innan man går precis. På IKEA:s utgång finns det en stor skylt: "Hejdå - betyder på gjensyn på svenska". Det gör det väl inte alls? Menar "på gjensyn" så säger vi ju "på återseende". Hejdå är ju egentligen bara att markera att "nu går jag". Precis som "tack för maten". Det är egentligen ingen tacksamhetsgest, det är bara för att visa att man är klar. Kanske är vi lite mindre trevliga i Sverige, men jag saknade lite den markeringen i början. Det slutade med att jag sa "ha det" tre gånger i stället, för jag kände mig aldrig riktigt klar.

Som om det inte vore nog så är det några på jobbet som kommer från Bergen. Och då kan man lägga till bokstaven K lite när man vill. Som kvit istället för vit, kem istället för vem och "ka?" istället för "va?". Men det börjar ordna upp sig nu. Eller den stora skillnaden är att nu förstår jag direkt om jag inte fattar. Innan fick alla upprepa och så visade sig att jag visst fattade, bara att jag inte hörde. Så det går ju framåt!