More than words
Jag vet inte vad jag ska skriva. Allt är så tomt och samtidigt så overkligt. Väldigt, väldigt svårt att förstå vad som händer. Att jag inte kommer gå och köpa baguetter på Mie Caline varje dag, att inte sitta i parken, inte sucka över tramway-arbetena i hela staden, inte hänga mer på Soft, inte sticka ner till Monoprix på kvällen, i shorts och linne och flipflop, för att köpa rosévin. Och framför allt leva utan mina barn. Utan alla skratt och buss och pussar och dåliga skämt och hästhistorier. Det vill jag inte ens tänka på. Samtidigt som som det är en bra känsla. Jag är så himla glad att jag är ledsen och tar vara på det så mycket som möjligt. Ju ledsnare man är, desto bättre har man haft det. För jag skulle inte vilja göra ett till år, jag är liksom klar med det. Men slutar på topp liksom.
Men att säga hejdå, det var tufft och det är fortfarande tufft. Började med Emily, och jag hade redan börjat gråta. Har blivit rätt sentimental de senaste dagarna, det slår mig liksom i vågor. Hade till exempel nära till tårarna under VM-finalen, när någon nästan lyckades med en språngnick, och fick en plötsligt stark saknad av Henrik Larsson i fornstora dagar. Anyway. Emily började också gråta och vi satt länge länge och kramades och snyftade. Sen inne hos Oscar och Jules var det livat. Oscar busade mest runt medans Jules efter ett tag blev seriös och började storgråta han med. Jag blev så rörd, så underbart att se vad man betyder. Och så är det inte lika konstigt att jag sitter där och stortjuter. Oscar är nog för liten, även om han nästan var på gång ett tag med. Men jag är glad att han är glad.
Fatta hur mycket som kan förändras på ett år. Jag är livrädd för att komma hem med. Att allt bara ska kännas tomt och instängt. Men jag ska sysselsätta mig och jag ska träffa alla mina nära och kära! Det är trevligt att vara efterlängtad. Och jag hoppas att jag snart kan uppskatta allt det fina där hemma. Men jag tror det krävs lite sorgearbete först. Ska göra mitt bästa för att komma över lite redan på resan imorgon. Konstigt konstigt konstigt.
Men det ska bli härligt att se hemma och att framför allt träffa alla!
Men att säga hejdå, det var tufft och det är fortfarande tufft. Började med Emily, och jag hade redan börjat gråta. Har blivit rätt sentimental de senaste dagarna, det slår mig liksom i vågor. Hade till exempel nära till tårarna under VM-finalen, när någon nästan lyckades med en språngnick, och fick en plötsligt stark saknad av Henrik Larsson i fornstora dagar. Anyway. Emily började också gråta och vi satt länge länge och kramades och snyftade. Sen inne hos Oscar och Jules var det livat. Oscar busade mest runt medans Jules efter ett tag blev seriös och började storgråta han med. Jag blev så rörd, så underbart att se vad man betyder. Och så är det inte lika konstigt att jag sitter där och stortjuter. Oscar är nog för liten, även om han nästan var på gång ett tag med. Men jag är glad att han är glad.
Fatta hur mycket som kan förändras på ett år. Jag är livrädd för att komma hem med. Att allt bara ska kännas tomt och instängt. Men jag ska sysselsätta mig och jag ska träffa alla mina nära och kära! Det är trevligt att vara efterlängtad. Och jag hoppas att jag snart kan uppskatta allt det fina där hemma. Men jag tror det krävs lite sorgearbete först. Ska göra mitt bästa för att komma över lite redan på resan imorgon. Konstigt konstigt konstigt.
Men det ska bli härligt att se hemma och att framför allt träffa alla!
Kommentarer
Trackback
