tuttalafrutt

Nu är det full fart på renoveringen/ombyggnaden av nedervåningen, och jag har blivit utkörd ur mitt rum. De hålelr på och byter plats på dörren samtidigt som vi förvarar alla möbler fårn vardagsrummet där också. Så lite trångt och lite dammigt. Så jag har packat väskan coh flyttat upp två våningar. Jag hatar att packa, jag har svårt att bestämma mig bara vad jag ska ha på mig under en dag. Men det ska nog gå det här med. Ska få Oscars rum inatt så att jag får lite privacy. Och det är rätt mysiga rum här uppe.

Igår var det soirée internationale på universitetet ett stort spektakel med uppvisningar fårn alla som vill. Idag är det sista vanliga skoldagan (sen är det bara kvar såna roliga saker som examens-prov). Och jag blir bara mer och mer påmind om att allt håller på att ta slut. Jag vet inte om man kan säga att det är typiskt att man verkligen  börjar uppskatta saker så fort det börjar ta slut, eller att man uppskattar dem just för att de håller på att ta slut. Kommer bli så tomt utan universitetet nu. Framför allt en sån kväll som igår påminner om det. Att man är med i ett sammanhang, att alla hundra studenter som sitter där har gjort ungefär resa. Alla lärare som man lärt känna och som följt en så lång tid ändå. Alla klasskompisar som snart åker hem till andra kontinenter och som man kanske aldrig ser igen. Så det är lite klump i magen idag. Och det är nog inget jämfört med hur det kommer kännas om exakt sju veckor. Men jag visste spelreglerna, och sorg och saknad är inget man dör av. Den känslan bottnar ju i väldit positiva upplevelser. Och den försvinner med tiden. Den utvecklar en. Det är något jag har lärt mig på ett år i alla fall. Ett år som började för så himla länge sen. Och nu är jag tillbaka och har sovit i Emilys rum. Rummet där jag tillbringade mina allra första nätter här.