tuttalafrutt

Fick redan igår veta att två av killarna på dagis hade en svensk pappa. Idag kom han och hämtade och jag vet inte, det blir alltid något speciellt med andra svenskar utomlands. Så vi stod och pratade lite. 
-Varifrån i Sverige kommer du? frågade han.
-Linköping. 
-Det hörs!

Tack. Nej, det är väl inget att skämmas över, men man tänker ju inte själv att man har så mycket dialekt. Annars har vi "varit på tur" idag, det låter redigt norskt va? Små barn som tultar runt i overaller och stoppar stenar i munnen så fort man vänder ryggen till. Fast ännu mer fascinerande är det nog att se hur 1-åringar umgås med varandra. Lite taffligt och klumpigt och helt utan ord, men det har någon slags gemenskap ändå och kan ha hur kul som helst. Helt bedårande när någon försöker trösta en annan som gråter. Eller helt plötsligt ska krama eller pussa en något motvillig partner.