Welcome to the real world
I morse gick jag runt i köket och vardagsrummet och plockade med lite småsaker. Jag hade på tv-sändningen av öppningen av riksdagen i bakgrunden. Ibland fångades jag upp av intressantare delar och satte mig lite tillfälligt på soffbordet för att titta. Tv-kamerorna zoomade in lite välkända ansikten, och rätt många okända. Plötsligt rycker jag till lite och ger helt omedvetet ifrån mig en liten frustning av den sorten som när man råkar gå in i en iskall dusch. Lite som när man ser ett otäckt infekterat sår, eller ett obehagligt skräckinjagande spöke. Men det var bara Jimmie Åkesson i folkdräkt.
De kalla kårarna kommer automatiskt, utan att jag hinner tänka efter. Stämplar och förutfattade meningar, för ibland så orkar man verkligen inte vara diplomatisk och politiskt korrekt, trots att det inte alltid finns konkreta skäl. Därför är det så skönt när de avslöjar sig. När de glömmer bort den polerade blanka ytan som de jobbar så hårt för att visa upp. Det har sagts ganska tydligt idag, men det är så väldigt talande när vissa känner sig så utpekade och kränkta av uttalanden om att alla är lika värda, att de inte längre kan vara kvar i kyrkan. Som känner sig tvingade att marschera ut i protest för att en biskop säger att det inte ska spela någon roll vilket land man är född i. Hur tänker man då? Vilket budskap vill man förmedla?
De säger att det är viktigt att behålla svenska traditioner. Att vi inte ska anpassa oss till invandrade muslimer. Att vi banne mig ska fortsätta ha skolavslutningarna i kyrkan, som en av våra fina kristna traditioner. Men hur stark är svenska kyrkan i dag? Hur många Sverigedemokrater är egentligen troende? Hur många av dem delar samma värdegrund som svenska kyrkan och det svenska samhället är byggt på? Sedan när blev det att ta "partipolitisk ställning" att uppmuntra folk som tar avstånd från rasism. Den frågan är väldigt enkel att besvara ikväll. Sedan ett, numera bevisligen, rasistiskt parti sitter i riksdagen. Ett parti som alltså tar avstånd från en självklar värdegrund om jämlikhet och frihet.
Det är mycket som redan är så uttjatat, men jag förstår verkligen inte vad det är av den svenska kulturen som behöver räddas. De kulturella traditionerna som vi har lämnat har självdött, de har inte trängts undan av yttre påtvingade hot. Hur skulle någon någonsin kunna "ta ifrån oss midsommar", förutom vi själva? Hur skulle vi kunna kvävas av att upptäcka nya saker i världen?
Hur många skulle idag välja hederlig svensk havregrynsgröt framför en kebabpizza en lördagkväll? Hur många procent sitter och sjunger svenska folkvisor om kvällarna för att kultivera det svenska arvet? Varför sitter vi inte längre hemma i en stuga i skogen och täljer dalahästar eller knypplar? Vi är inte längre någon stormakt i Europa, men vi för inte heller några blodiga krig förda av diktatoriska kungar. Vi spärrar inte längre upp ögonen och pekar hämningslöst om vi för första gången i våra liv får se en människa med annan hudfärg i vår lilla by. Vi sitter inte samlade hela familjen framför elden för att berätta sagor. I bästa fall sitter vi i samma rum med fåra laptops i någon sorts låtsad samvaro. Vi är inte längre lika troende som vi var under förra seklet. Sedan millennieskiftet har flera hundra tusen svenskar gått ur Svenska Kyrkan och allt färre har tid med aktiviteter utöver de vardagliga måstena.
Men, det är knappast muslimernas fel.
Kommentarer
Postat av: Karolina
så jävla bra sagt ella!
Trackback
