tuttalafrutt

Ute på resa igen och då kanske jag borde ta upp resebloggen. Fast jag tänker inte skriva om själva resan, för det är klart den är fantastisk. Väldigt konstigt att vara tillbaka, men underbart att se mina barn igen. Of course. Nu ska jag bara kopiera en text som jag skrev när jag satt och väntade på flyget i morse. För att jag kände att jag behövde få skriva av mig, sätta ord på känslor som bråkade alldeles för mycket. Det kanske alltid är därför man skriver. Maktlöshet är det värsta som finns, och inte för att ett blogginlägg hjälper så mycket, så är det ändå på något sätt skönt att dela med sig.

Det var tungt att gå upp i morse. Inte för att mobilskärmen visade 03.50, utan på grund av den stora klumpen i magen som inte ville försvinna efter gårdagens rösträkning. Jag hade ingen aning om hur mycket jag skulle påverkas personligen, men jag ser världen med helt andra ögon idag. Gråtfärdiga, hopplösa och misströstande ögon. Jag tittar snett på kostymnissar på tåget skulle kunna vara tillsnoffsade hånleende Sverigedemokrater. Jag känner mig maktlös och otrygg och ingenting kommer kanske någonsin bli som det har varit. Eller så glömmer vi snart bort den här lilla kallduschen och accepterar ett nytt riksdagsparti i som får hörs en del men till slut inte får bestämma i några större frågor. Inget speciellt att orka bry sig om. Det skulle vara ännu värre.

Idag känns det som att tyngdkraften har fördubblats och jag bara dras neråt. Energin är som borta och jag orkar knappt reflektera över eländet. Ändå är det det jag gör, med en 13 timmars lång resa framför mig. Jag ältar och jag våndas och jag sörjer. Att vi inte längre rakryggade kan säga att vi , vi skulle minsann aldrig låta ett främlingsfientligt parti styra i vårt land. Hela förra året gick jag omkring i Frankrike och skröt om Sverige, landet där allas välmående är det viktigaste. Nu gör jag inte det längre. Idag är jag osäker på om det verkligen är mitt land fortfarande. Jag har lite tappat tro på mänskligheten.

Det kan ibland bli ett väldigt jobbigt uppvaknande när man har vuxit upp och plötsligt inser att ens föräldrar inte kan lösa alla problem i världen. Att min mamma och pappa faktiskt inte har större makt än vad jag själv har. Att det kanske inte längre finns någon stor trygg famn att luta sig mot när alla är utsatta.  Och då tänker jag inte på fyrkantiga principiella Reinfeldt, utan på Mona Sahlin. Där känns det som det finns en helt annan värme och mänsklighet. Någon som verkligen bryr sig om alla. Som har så stora motgångar bakom sig, alltid blir hackad på men ändå alltid verkar så stark och så full av empati och medkänsla. För mig blir det som en modersgestalt som vi alla skulle kunna luta oss emot. En person som jag själv just nu bara skulle vilja få bli omfamnad av. Någon som jag kan krypa upp bredvid i soffan. Någon som klappar mig över håret och som med lugn röst säger; ”Oroa dig inte, jag har full kontroll och jag löser det här. Allt kommer att bli så bra.” Idag skulle jag behöva en varm kram av Sveriges största mamma.