Det blidde visst en politikblogg
Jag följer med spänning och förtvivlan vad som händer hemma i Sverige. Frustrerande att inte vara på plats när det verkligen händer saker som engagerar. Grubblar lite fram och tillbaka på hur allt ska lösas. Mardrömssituationer och drömsituationer. Att borgarna skulle få egen majoritet är väl tusen gånger bättre än att de får det med SD:s hjälp. En röst inom mig skriker: "Mp, för FAAN, svälj er stolthet nu!".
Jag skiter i om borgarna inte är vattentäta på alla områden, jag skiter i de tio nya kärnkraftverken som ska byggas och jag skiter i om RUT-avdraget ska vara kvar eller inte. Ta den chans ni faktiskt kan få att påverka, den är inte så dålig. Herr Reinfeldt kan nog pressas att gå med på rätt mycket med tanke på vad han har för andra alternativ. Bättre lite makt än ingen, och miljoner gånger bättre med Mp än SD. Någon politiker hittade igår ett mycket bättre ord för de sistnämnda än "vågmästarroll". Det var istället "utpressarroll". Att Wetterstrand inte vill svika väljare är lite lam ursäkt, för jag tror att jag och många andra Mp-väljare allra mest vill göra en stor markering för miljön. Ingen har sagt att alla tvunget är röda bara för att de är gröna. Just ett miljöparti skulle väl egentligen kunna vara bara grönt? Och ingen har väl hävdat att man måste stå fast vid sina normala principer när världen rasar samman?
Så, det var mina spontana reflektioner. För att lätta upp stämningen kom jag bara att tänka på fenomenet för- och efternamn. Någon debattör skrev att man nämner Sahlin och Olofsson vid deras förnamn för att de är kvinnor, när man aldrig skulle komma på tanken att skriva rubriker "Fredrik och Lars i storgräl i gårdagens debatt!". Byter man ut till Maud och Mona så funkar det utmärkt. Skumt. Men jag har kommit på en spricka. Maria Wetterstrand. Wetterstrand och aldrig Maria. Kanske är det så enkelt att det handlar om vanlighet i namn. Bara att räkna hur många Maud-kändisar det finns, jämfört med alla Fredrikar. Och Larsar, och Göranar. Lätt att skapa förvirring.
Eller så är det fortfarande det här med manligt vs. kvinnligt. Hur kvinno-förnamnen blir lite mer familiära och mysiga. Och säga vad man vill om en skitduktig och stenhård politiker som Maria Wetterstrand, men särskilt kramgo är hon faktiskt inte.
'
Borde jag uppdatera om resan också? Det är så himla skumt hur man fungerar. Jag tror att det här flängandet mellan olika liv har blivit för mycket för min hjärna så den har bara skärmat av allting. Så jag tycker det är hur normalt som helst att vara med mina barn igen. Som om jag aldrig längtat efter dem. Rör mig fortfarande vant i köket med något som måste vara muskelminne. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte njuter för det gör jag! Bara att jag är lite förvirrad ibland...
Kommentarer
Trackback
