Pa egna ben i en stor varld
Ar framme i Dar och ar nu helt sjalv. Bade laskigt och skont. Saknar alla manniskor i Matanana men inte sa mycket som jag skulle gjort om jag akt direkt hem tror jag. Nu har jag liksom inte tid att vara ledsen utan maste koncentrera mig pa allt jag upplever nu. For tro mig, det kraver koncentration...
Men nu ar jag framme och bor pa ett skitfint hotell, med bra tv-kanaler, vaskbarare i rod kavaj och ett elektroniskt chip-kort som nyckel. Som visserligen inte funkar, sa jag far be stadarna om hjalp for att komma in, men anda!
Fick biljett till en bra buss till Dar, men fick forst vanta pa busstationen i Mafinga i 3 timmar. Men ar det nagonting jag har lart mig har sa ar det talamod, tiden kan ga ganska fort. Kolla pa allt folk framfor allt. Det finns sjukt mycket forsaljare som jobbar med att springa fram till alla bussar och salja frukt, kex och dricka till alla passagerare. Otorligt praktiskt nar man sitter i bussen, for det blir inte sa mycket pauser. En resa pa sju timmar och en 10 min och en 3 min paus typ. Man far skynda sig att sta i ko till toan anda tills chaufforen tutar och man far springa tillbaka till bussne, for det vi har ingen tid att vanta. Dessutom at det skont att det ar fonster emellan som man bara kan smalla igen om de ar for patrangande.
For det ar lite annorlunda att vara sjalv, sarskilt nar jag inte har sett en enda mzungo forutom mig. Folk stirrar, och halsar, och pratar pa aven nar jag inte forstar. Ibland jattetrevliga och ibland bara jobbiga och oartiga. Men det beror nog lite pa vilket humor jag ar pa ocksa. Men han langst till hoger i volonteer-troja var trevlig till exempel, sa honom och hans kompisar spelade jag kort med i nagon timme...
Bussen var som sagt riktigt fin, och hade tva anstallda i grona skjortor som bland annat delade ut kex och lask till alla passagerare. Aven om en av dem blev lite trott och satte sig bredvid mig, fragade om han fick lyssna pa min musik, och sen somnade...
Upptackte efter halva tiden att han som satt bredvid mig hade med en levande hona i en pase som handbaggage. Mysigt... Men den var valdigt lugn och stilla i alla fall, och jag ar nastan forvanad att den overlevde. Vagarna var namligen valdigt bra, men det finns ingen i det har landet som inser att farthinder ar byggda for att man faktiskt ska sakta ner farten. Valdigt glad att bussen hade balten. Inte for trafikolyckorna (aven om det ar helt livsfarligt pa vagarna, akte forbi 3 lastbilar som hade kraschat av vagen), utan for att man inte ska sla huvudet i taket vid alla guppen...
Men nu ar jag framme och bor pa ett skitfint hotell, med bra tv-kanaler, vaskbarare i rod kavaj och ett elektroniskt chip-kort som nyckel. Som visserligen inte funkar, sa jag far be stadarna om hjalp for att komma in, men anda!
Kommentarer
Trackback
