Det är inte förrens jag ser på mina kort som jag märker hur mycket de har vuxit. I verkliga livet är de ganska lika.
Uppdatering av spegelkortet.
sep -10/juni -10/Dec -09
Jag hade så mycket att skriva och när jag inte hann med vissa dagar så glömde jag bort det. Och kom av mig. Så lite kort för att komma igång igen nu. Lite mer personliga saker den här gången.
Den nya Au Pairen har kommit. Väldigt trevlig och gullig liten holländska på alla sätt, men jag har nog knappast sätt någon som har mer annorlunda stil än jag. Det var ett tag sen jag luftade min jacka med stor vit fluffig päls. Och min gyllene guldiga handväska. Det var alldeles för länge sen jag damsög i högklackade vinterstövlar. Hon är jättemysig mot barnen och jag måste anstränga mig för att dra mig undan lite för meningen är ju att de ska lära känna varandra. Sen under de närmaste dagarna får jag väl göra mitt bästa för att underhålla oss om dagarna. Gå och titta på Chanel-kläder och sånt som jag brukar göra.
Familjen var på dop i Normandie i helgen. Jag tvekade länge men följde till slut inte med. Och det blev en riktigt bra helg hemma, att verkligen hinna med de få kompisar som stannat i Angers. Det var så himla länge sen jag var ute hemma. Det är lite tråkigt på det sättet att jobba helg. Lite äkta fransk pick-nick på söndagen, på en ö full av frigående galna kossor som man gick ta sig ut till med en liten handdragen färja.
Fick sms av pappa idag med. Han hade träffat Birro på Burger King. Berättade hur jag ringde honom i lördags natt när en bar hade visat reprisen av Roma-Inter och Vucinic nickade in 1-0 i 93:e minuten. Pappa hade sovit i tre timmar och var bara yr av lycka. "Pappa de vann! Mot Inter! I sista minuten av Vucinic! SÅ gryyyymt! Aaa, okej, godnatt!" Birro kom ihåg familjen Roma som han hade träffat i Rimforsa och sa åt pappa att hälsa till mig i Frankrike. Hur stort är inte det?
Jag följer med spänning och förtvivlan vad som händer hemma i Sverige. Frustrerande att inte vara på plats när det verkligen händer saker som engagerar. Grubblar lite fram och tillbaka på hur allt ska lösas. Mardrömssituationer och drömsituationer. Att borgarna skulle få egen majoritet är väl tusen gånger bättre än att de får det med SD:s hjälp. En röst inom mig skriker: "Mp, för FAAN, svälj er stolthet nu!".
Jag skiter i om borgarna inte är vattentäta på alla områden, jag skiter i de tio nya kärnkraftverken som ska byggas och jag skiter i om RUT-avdraget ska vara kvar eller inte. Ta den chans ni faktiskt kan få att påverka, den är inte så dålig. Herr Reinfeldt kan nog pressas att gå med på rätt mycket med tanke på vad han har för andra alternativ. Bättre lite makt än ingen, och miljoner gånger bättre med Mp än SD. Någon politiker hittade igår ett mycket bättre ord för de sistnämnda än "vågmästarroll". Det var istället "utpressarroll". Att Wetterstrand inte vill svika väljare är lite lam ursäkt, för jag tror att jag och många andra Mp-väljare allra mest vill göra en stor markering för miljön. Ingen har sagt att alla tvunget är röda bara för att de är gröna. Just ett miljöparti skulle väl egentligen kunna vara bara grönt? Och ingen har väl hävdat att man måste stå fast vid sina normala principer när världen rasar samman?
Så, det var mina spontana reflektioner. För att lätta upp stämningen kom jag bara att tänka på fenomenet för- och efternamn. Någon debattör skrev att man nämner Sahlin och Olofsson vid deras förnamn för att de är kvinnor, när man aldrig skulle komma på tanken att skriva rubriker "Fredrik och Lars i storgräl i gårdagens debatt!". Byter man ut till Maud och Mona så funkar det utmärkt. Skumt. Men jag har kommit på en spricka. Maria Wetterstrand. Wetterstrand och aldrig Maria. Kanske är det så enkelt att det handlar om vanlighet i namn. Bara att räkna hur många Maud-kändisar det finns, jämfört med alla Fredrikar. Och Larsar, och Göranar. Lätt att skapa förvirring.
Eller så är det fortfarande det här med manligt vs. kvinnligt. Hur kvinno-förnamnen blir lite mer familiära och mysiga. Och säga vad man vill om en skitduktig och stenhård politiker som Maria Wetterstrand, men särskilt kramgo är hon faktiskt inte.
'
Borde jag uppdatera om resan också? Det är så himla skumt hur man fungerar. Jag tror att det här flängandet mellan olika liv har blivit för mycket för min hjärna så den har bara skärmat av allting. Så jag tycker det är hur normalt som helst att vara med mina barn igen. Som om jag aldrig längtat efter dem. Rör mig fortfarande vant i köket med något som måste vara muskelminne. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte njuter för det gör jag! Bara att jag är lite förvirrad ibland...
Ute på resa igen och då kanske jag borde ta upp resebloggen. Fast jag tänker inte skriva om själva resan, för det är klart den är fantastisk. Väldigt konstigt att vara tillbaka, men underbart att se mina barn igen. Of course. Nu ska jag bara kopiera en text som jag skrev när jag satt och väntade på flyget i morse. För att jag kände att jag behövde få skriva av mig, sätta ord på känslor som bråkade alldeles för mycket. Det kanske alltid är därför man skriver. Maktlöshet är det värsta som finns, och inte för att ett blogginlägg hjälper så mycket, så är det ändå på något sätt skönt att dela med sig.
Det var tungt att gå upp i morse. Inte för att mobilskärmen visade 03.50, utan på grund av den stora klumpen i magen som inte ville försvinna efter gårdagens rösträkning. Jag hade ingen aning om hur mycket jag skulle påverkas personligen, men jag ser världen med helt andra ögon idag. Gråtfärdiga, hopplösa och misströstande ögon. Jag tittar snett på kostymnissar på tåget skulle kunna vara tillsnoffsade hånleende Sverigedemokrater. Jag känner mig maktlös och otrygg och ingenting kommer kanske någonsin bli som det har varit. Eller så glömmer vi snart bort den här lilla kallduschen och accepterar ett nytt riksdagsparti i som får hörs en del men till slut inte får bestämma i några större frågor. Inget speciellt att orka bry sig om. Det skulle vara ännu värre.
Idag känns det som att tyngdkraften har fördubblats och jag bara dras neråt. Energin är som borta och jag orkar knappt reflektera över eländet. Ändå är det det jag gör, med en 13 timmars lång resa framför mig. Jag ältar och jag våndas och jag sörjer. Att vi inte längre rakryggade kan säga att vi , vi skulle minsann aldrig låta ett främlingsfientligt parti styra i vårt land. Hela förra året gick jag omkring i Frankrike och skröt om Sverige, landet där allas välmående är det viktigaste. Nu gör jag inte det längre. Idag är jag osäker på om det verkligen är mitt land fortfarande. Jag har lite tappat tro på mänskligheten.
Det kan ibland bli ett väldigt jobbigt uppvaknande när man har vuxit upp och plötsligt inser att ens föräldrar inte kan lösa alla problem i världen. Att min mamma och pappa faktiskt inte har större makt än vad jag själv har. Att det kanske inte längre finns någon stor trygg famn att luta sig mot när alla är utsatta. Och då tänker jag inte på fyrkantiga principiella Reinfeldt, utan på Mona Sahlin. Där känns det som det finns en helt annan värme och mänsklighet. Någon som verkligen bryr sig om alla. Som har så stora motgångar bakom sig, alltid blir hackad på men ändå alltid verkar så stark och så full av empati och medkänsla. För mig blir det som en modersgestalt som vi alla skulle kunna luta oss emot. En person som jag själv just nu bara skulle vilja få bli omfamnad av. Någon som jag kan krypa upp bredvid i soffan. Någon som klappar mig över håret och som med lugn röst säger; ”Oroa dig inte, jag har full kontroll och jag löser det här. Allt kommer att bli så bra.” Idag skulle jag behöva en varm kram av Sveriges största mamma.
