tuttalafrutt

Kom fram igâr kväll och nu sitter jag här och är sâ himla lycklig. Det var lite nervöst igâr pâ tâget och jag vâgade inte riktigt lita pâ mina härliga minnen. Men sâ kom jag fram och sâ stâr nästan hela familjen och väntar pâ mig och vi var sâ glada allihopa. De tvâ minsta hade tydligen grâtit när jag âkt iväg förra gângen för att de kanske aldrig skulle fâ träffa mig igen. Jag var lite rädd att jag skulle tränga mig pâ för jag bjöd ju typ in mig själv, och dâ är det sâ härligt att se att verkligen alla var sâ nöjda med det. Pâ ett sätt är det lite som att komma hem, eller iaf komma bakât tvâ âr i tiden, dâ det här var mit livs ditills största äventyr men att Sverige bara lâg en vecka bort. Sâ Sverige känns närmre här och det är ganska skönt.

Samtidigt märker jag hur mycket jag har utvecklats pâ tvâ âr, och kanske framför allt de senaste mânaderna, bâde sprâkmässigt och pâ det personliga planet. Jag kommer ihâg att jag var lite nervös fôr att gâ igenom halva huset för att gâ pâ toaletten, och jag skulle träffa nâgon och inte kunna säga nâgot. Nu pratar jag typ pâ samma villkor som dem och jag behöver inte anstränga mig för att försöka förstâ eller göra upp fraser i huvudet i förväg. Och jag känner mig sâ trygg. Jag har redan kommit sâ lângt bort frân den trygga världen hemma sâ min nya trygghet har liskom byggts upp i mig själv. Sâ det här blir nog en härlig paus och verkligen komma bort frân det nya livet lite. Även om det är bra sâ är man ju där hela tiden sâ lite tid för att se andra saker är toppen. Och träffa gamla kompisar!

Fick tvâ stora kramar av Oscar när jag âkte igâr, det var ändâ lite konstigt att lämna dem. Oscar förresten, som igâr vägrade ta pâ sig en tjocktröja fast det var kallt; för lejonkungen har ju aldrig tröja! Och dagen innan nâr han hade en stor stor kris i en klädaffär för att mamma inte ville köpa rosa tofflor i storlek 35 til honom. De är lite mer indelade i könsroller här, men de tofflorna var verkligen tjejiga. Mamma förklarade att rosa är en färg för tjejer. Sen när vi kom hem skulle han fâ lâna ett para gamla rosa tofflor av Emily, men dâ ville han inte ha dem. Rosa är ju en tjejfärg!

Det är en härlig höstsöndag och vi har varit på höstpromenad i morse. Lång promenad i ett härligt skogområde, och barnen hade cyklar. Lite väl långt för Oscar så Thomas bar Oscar och jag bar cykeln typ halva vägen. Men annars var det väldigt mysigt. Tusen joggare var det eftersom söndagen är en dag som man i Frankrike ägnar åt kyrka, familj och motion. Roligaste joggaren var dock en mörkhyad man i tjugoårsåldern som tagit en paus på en bånk och satt och rökte och lyssnade till reagge-musik. Barnen ska åka till Trouville med mormor och morfar nästa helg, vilket betyder att jag ändå får tre dagar ledigt i början av nästa vecka innan jag ska åka upp och hämta dem med tåget på onsdag. Det blir trevligt, och ganska skönt med lite andrum. Som kanske kan ägnas åt att plugga, om jag har lust. Vi får se.

Lite mer motivierad till att plugga idag. Positivt i och för sig men jag är väl tillbaka på noll i läget att bestämma om framtida universitetsstudier eller ej.

Men sparar den bästa nyheten till sist; det har fixat sig med barnvatk och så på jullovet så jag åker hemåt redan på lördagen den 19 december! Tjoho, sånt kan man leva på ett tag. 15 dagar i Sverige och mycket mycket tid att träffa alla :) Så bara att börja boka in sig!

Så, då har hela familjen blivit drabbad av influensan då. Emily och Jules var först och nu när de är friska så är det Axel och Thomas som är ner för räkning idag. Det har slagit ganska hårt mot hela familjen eftersom det innebär att det inte blir någon greklandsresa på lovet. Det vill säge troligen inte så mycket till lov för mig utan snarare tvärtom. Vi får se lite hur det blir, Mano ska nog komma hit och förhopnningsvis kan barnen åka med till Trouville lite. Jag har varit på turistbyrån också och hittat lite olika festliga lekland och djurparker man skulle kunna besöka. Det dummaste är väl att det blir ännu mindre tid för läxorna. Som jag hade tänkt göra lite idag men jag har verkligen ingen lust så jag skiter i det. Sitter på ett mysigt litet kafé som jag har gått förbi varje dag på väg til barnens skola. Gratis WiFi står det i fönstret så jag är här och testar och stormtrivs. Så härligt att sitta ute i världen och ändå vara så nära Sverige. Ladda upp bilder och bara njuta. Så det tänker jag inte slösa bort på att plugga. Har inte bestämt mig om jag ens ska fortsätta än. Hjalmar tycker det är ett himla slöseri på pengar när jag kan köpa gymkort istället. Och ärligt talat lockar det mer...




Jag och Oscar är alltså de enda som fortfarande är i form. Väldigt mysigt att gå och hämta honom fårn skolan och går och småprata och sjunga hela vägen. I torsdags började det spöregna halvvägs hem, så vi sprang då in på Lafayette för att ta skydd. Och på parfymavdelningnen där kan man verkligen underhålla sig. Oscar älskar att lukta på allt mellan himmel och jord, även saker som vanligt vatten måste provluktas. Julafton allltså när man fick gå runt och spruta parfym och lukta för glatt livet. Sen bestämde vi tillsammans om vi tyckte just den parfymen luktade gott eller inte. Expediterna stog bara och log. Det är så härligt att möta världen med ett litet barn för världen blir så mycket öppnare då. Tjejerna som jobbar i bageriet har ju Oscar charmat rejält och det är typ deras höjdpunkt på dagen när vi kommer. Jag och Oscar kom alltså hem den dagen med stora leenden och en märkbar doft av all världens parfymer. Det är härligt!

Ja, universitetslivet var ju ganska jobbigt dâ. Jag fâr erkänna jag hade inte riktigt insett att man faktiskt skulle behöva anstränga sig sâ mycket med alla stora stora läxor som vi har fâtt. Jag hade mest tänkt pâ universitetet som ett mysigt ställer där jag gâr och träffar massa kompisar och sen sitter och lär mig lite intressant franska. Typ precis det som jag har nytta av och som gör att sprâket blir felfritt sâ där hokus pokus. Blev lite tufft när jag insâg att man faktiskt fâr anstränga sig för att lära sig saker. Men även med den inställningen sâ har jag insett att jag egentligen är ganska skoltrött, och att jag inte âkte till Frankrike för att sitta instängd och plugga. Och bara efter de tvâ första veckorna har jag kännt att jag borde ägna i princip hela helgerna ât plugg. Inte kul. Även om det kanske inte blir sâ mânga timmar effektivt plugg till slut sâ ligger det ändâ där hela tiden. Sâ räknade jag efter att jag jobbar ungefär 33 timmar i veckan som au pair, med 9 timmar i skolan är det redan mer än ett hetidsjobb och att dâ ägna typ all ledig tid ât plugg är väl sâdär. Det hâr skulle ju bli ett annorlunda âr där jag var klar med skolan och inte behövde plugga mer. Eller bara pyttelite, sâdär sâ jag känner mig motiverad.  Okej,  lite gnäll kan det bli, men alla problem blir sâ mycket större bara för man är lângt hemifrân.

Sâ, jag börjar fantisera om hur det skulle vara om jag faktiskt hoppade av. Jag skulle fâ 9000 kr mer att röra mig med pâ ett halvâr, jag skulle ha tid till att träna ordentligt, kanske köpa gymkort, träffa kompisar pâ kvällarna och sen sova pâ dagen om jag vill, läsa franska böcker pâ universitetet. Det finns faktiskt en franska-skrivkurs för fransmän och utlänningar pâ vâran gata, tvâ timmar i veckan. Skulle kännas ganska lagom att lâgga ner mycket krut pâ det istället. Men som sagt, vi fâr se. Jag kan ju gâ en termin och sen ha kvar massa av Frankrike att upptäcka pâ vâren. Sâ nu är det väldigt djupa frâgor i huvudet nu, för det gäller ju inte bara att räkna av dagarna pâ ett âr, jag mâste ju göra dagarna sâ bra som möjligt.

Jules fyller 6 âr idag och födelsedagarna är väldigt annorlunda här. Igâr kväll berättade föräldrarna att han skulle fâ en cykel och sâ âkte de och köpte en med honom. Ingen överraskning alltsâ! De pratar ganska högt om vad de ska fâ och själva spänningen finns inte alls pâ samma sätt. Pâ morgonen händer - ingenting. Jag som inte tänkt pâ att uppvaktning, sâng och presenter pâ sängen kanske bara är en svensk vana. För mig känns det väldigt tomt utan. Sen har han haft ett litet kalas idag med fyra kompisar som kom - och det räcker ganska bra med fem vilda sex-âringar.  

Oscar var bjuden pâ ett annat födelsedagskalas idag, men det var ett antal utbrott innan när vi gele tiden fick pâminna honom att presenten inte var till honom utan till hans kompis. Det är klart det är tufft som tre-âring.
Pâ morgonen hjälpte han mig att slâ in lite smâ presenter till Jules. Han gjorde ocksâ en fin teckning och satte pâ massa tejp som dekoration. Sâ tre tejpbitar satt fast med hela klistersidan mot pappret. Sen tryckte han upp den mot väggen. Han släppte han taget och pappret âkte ner i golvet. Han provade att sätta en tejpbit pâ andra sidan. Tryckte upp pappret mot väggen, men konstigt nog sâ fastnade det inte dâ heller. Det är klurigt det där med tejp..

..är ett väldigt spännande ord pâ franska. Det kan betyda matte, lärarinna och älskarinna. När barnen gâtt frân bordet och satt och kollade lite pâ datorn, sâ fick Thomas ett samtal. Han kom tillbaka och sa att det var frân hans "maîtresse". Och inte lärarinnan alltsâ. Axel och Thomas började förklara skillnaden mellan betydelserna, sâ att jag inte skulle tro att det var samma sak. Eller jo, säger Thomas det är samma sak nu; det är lärarinnan som är min älskarinna. Haha, är det inte rektorn (60+) dâ? sa Axel. Nej, oroa dig inte. -Nehej du, det gör jag inte!!

Sâ kan alla tre sitta och skratta sâ jag fâr ont i magen. Utbytar smâ blickar, tänker pâ den festliga bilden av rektorn. Och skrattar.

Sâ fort man har läxor sâ börjar dagarna alltid rinna iväg väldigt fort, det är konstigt det där. Har i alla fall fâtt klättra upp en grupp nu, och det var skönt och känns helt rätt. Det har varit lite tufft för självförtroendent annar s att börja universitetet. Jag har ju umgâtts med fransmän i tre mânader, alla har berömt för hur bra franska jag har och jag känner själv att jag hânger med väldigt bra. Pâ universitetet däremot dras ju alla sprâkliga misstag och brister ut i ljuset. Det är ju det som är meningen, och därför som jag gâr där men jag hade glömt lite hur det var att gâ i skolan.

Andra anledningen till att tiden gâr fort är att vi har de sâ mysigt i vâran lilla familj här. Idag var det Enoras mamma som tog med dem till ridningen sâ jag och Oscar tog en tur till biblioteket. Lyssnade pâ en sagoberättande tant där och lânade lite hästböcker till alla hästintresserade barn. Sen hittade jag ocksâ en översatt "Adjö, Herr Muffin" och kände att jag var tvungen att dela med mig av svensk barnbokskultur av högsta klass. Man blir lite patriotisk sâdär och känner sig varm i hjärtar när man hittar nâgot som pâminner om Sverige. Sen nâr Emily är pâ tennis pâ eftermiddagarna fortsätter jag och grabbarna alltid med "Le Jules", teckningen av Jules i naturlig storlek, som äntligen blev klar! Riktigt fin om jag fâr säga det själv, och bâda grabbarna är jättnöjda. Sen skalade och hackade vi squash (har aldrig riktigt använt det ordet förren nu, sâ är mycket mer van vid det franska "corgettes"), och bâda grabbarna väldigt nöjda med de med. Jag var väl mest nöjd av alla, för jag fick inte bara hjälp med matlagningen, vi hade det ocksâ jättetrevligt och det Är sâ härligt att känna sig som en bra och kreativ barnvakt. Vanan att äta varma grönsaker ska jag btw ta med mig till Sverige, jättgott och jättenyttigt.

Nu har föräldrarna skyndat iväg till ett möte med en arkitekt som ska börja med renoveringen av "trädgârden" och sen ocksâ nedervâningen. De är sâ mysiga de med, och jag tänker pâ vilken himla tur jag har haft. Skrattar fortfarande ât samtalet vid middagsbordet häromkvällen när det kom fram att Jules och Thomas hade haft "tuschpenn-krig", därav fläckarna pâ Jules pyjamas och Thomas händer. Thomas skrattade lite skyldigt och Axel suckade över att hon hade fyra barn att ta hand om. Jag fick räknas som en vuxen.

Sâ livet här är härligt, men jag har ocksâ lite vemod över det. Verkligheten hemma lämnar jag liksom ännu längre bakom mig. Sen är det lite höastne som kommer med som gör det tror jag. Eller jag vet inte riktigt om det är vemod, men det är som en liten varm känsla i magen att hemma-hemma alltid finns kvar även om jag har det bra borta. För i jul känns det som det kommer bli underbart att komma hem. Det känns sâ overkliget ibland. Vadâ, bor jag i Frankike sedan tre mânader? Och innan bodde jag i Sverige, alltsâ? Är det samma liv menar du?

Har som följd haft Anders och Puttes vemods-lât i huvudet i tvâ dagar; "Bâde glad och ledsen för en grej, det är vemod om du frâgar mig.." (aaa, brukar sitta i nâgra dar..) Haha, barndomskänsla jag fick nu. Avslutar med en sân nostalgitripp, det är bra.
Nej, förresten avslutar med en härlig nyhet; Jag ska till Brest och hälsa pâ Thomas och gänget om tvâ veckor!! 
Det blir kul kan jag lova! 

Onsdagsförmiddagarna tillbringas numera i stallet där de två äldsta rider och jag och Oscar går och
 klappar hästarna. Alla nöjda och glada.



Med regn utomhus och förkylda barn så blev det fredagsmys i min säng med varm choklad och högläsning.
Mys! (Ett ord som jag har försökt översätta till franska, det underanvänds här.)

Jag tycker om att skryta med att vi fortfarande äter färska jordgubbar här för det lâter sâ exotiskt. Sâ vid middagsbordet idag berättade jag att i Sverige där äter vi jordgubbar tillsammans med mjölk.
- Va sa du?? Med mjölk? MJÖLK? Men hur dâ? Det rinner ju. Sâ man tar som en stor slev och häller i sig?
Oscar snöade sen in pâ Sverige hela mâltiden. Finns det jordgubbar i Sverige? Ja, fast inte nu längre för det är höst. Finns det kött i Sverige? Ja. Finns det vatten i Sverige? Ja, lilla gubben vi har faktiskt vatten i Sverige med för det är bara lite lite nödvändigt för att kunna leva.

Fortfarande lite krângel med universitetet om vilken grupp jag ska vara i. Jag tycker jag är för bra för den jag är i nu, i alla fall muntligt. Men dâ sa läraren att jag nog egentligen skulle behöva gâ en fonetik-kurs (uttal). Tack! Jag var typ den enda som inte bröt jättemycket pâ amerikanska eller "asiatiska". Axel och Thomas blev iaf jätteförvânade nâr de hörde det, och sa att de ju faktiskt rättar när det behövs -"fast det är ju väldigt sällan". Tur att jag har en underbar familj som alla uppmuntrar mig i alla lägen. Sâ fâr det väl vara somd et vill med universitetet. Sen ska de ha europeisk vecka i barnens skola innan jul och Axel frâgade om jag ville komma och lära ut nâgra svenska sânger till barnen. Det blir kul! Tur att jag har ett fullblodsproffs pâ svenska barnsânger hemma som kan hjälpa mig att välja ut.

Ja, det blir helt klart annorlunda när universitetet kom in i bilden. Inte mycket tid över till att till exempel blogga, framför allt den här veckan, när man helst ska testa alla kurser för att sen se vilka man ska välja. Har varit lite konstig start, lite pâ grund av att jag gjorde det kunskapsprovet senare en de flesta andra. Vat inte riktigt hur det blev sâ, men det känns som att den grupp jag hamnade i är pâ väldigt lâg nivâ, muntligt i alla fall. Sâ jag ska försöka byta upp mig, för just nu känns de ganska meningslöst. Även om vi har fâtt stor läxer redan, som i och för sig verkar lagom svâra. Usch, men jag inser att det är lite jobbigt att prata med andra utlänningar när de inte förstâr eller inte kan uttrycka sig. Det var nâgon sorts internationell kväll i tisdags och dâ var jag bara med de franska "faddrarna" som tog hand om det. Härligt att känna att jag hänger med i konversationerna utan att anstränga mig. Sâ det blev en väldigt trevlig kväll pâ en väldigt trevlig bar som hade jättecool inredning.

Oscars hästar (som han berättar att han har pâ rummet under sängen, och som äter morötter), är nu tyvärr "väldigt döda" eftersom de är sjuka varje kväll. Emily bröt ihop igâr kväll när vi allihopa pratade om att barn kan bli kidnappade och att man inte ska följa med främlingar, sâ rädd blev hon. Jules tycker inte om att gâ upp pâ morgonen utan bestämmer att han gâr upp själv sen, när han inte längre är trött. Livet är tufft.

Sâ, första dagen pâ universitetet! Skönt att komma igâng, men för min del handlade det bara om att göra ett franskaprov för att se vilken grupp jag ska hamna i. De andra hade gjort det förra onsdagen när jag jobbade, och började nog kurserna redan idag. Sâ själv har jag inte riktigt kommit in i det än. Ett första möte i aulan med alla, 385 utländska elever är vi och det känns som att 90 procent är asiater. Inget ont om dem, men de har sâ stor gemenskap innan, ser sâ lika ut allihopa, och verkar inte prata sâ bra franska än. Sverige var inte alls representerat pâ uppropet, eftersom jag inte blivit officiellt inskriven än. Men helt själv svensk var jag inte, för träffade sedan tre svenska hemmafruar som tog franskakurser nu för att deras män jobbade här. Skönt att prata lite svenska, jag blir sâ mycket socialare dâ. Franskan (och engelskan med fôr den delen) gâr ju sâpass bra sâ att jag kan fâ fram vad jag vill utan större ansträngning, men att smâprata är en helt annan sak. Bara den där lilla spärren som gôra att man inte bara snackar pâ om vad som helst. Kommer väl sen kan jag hoppas. Provet var lite camebridge-typ  och jag insâg hur jag inte riktigt saknade att sitta med de där övningarna i alla de där veckorna.

Idag känns Sverige rätt lângt borta. Sâ himla svârt att veta varför, men man har sâ olika känslor i kroppen varenda dag. Det är nog därför som det inte känns som jag har varit här nâgon längre sammanhängande period, därför att varje dag är helt olik den andra beroende pâ hur jag känner mig. Pâ gott och ont kan jag tro. Îgâr satt jag och föräldrarna och gjorde nâgon sorts grönsaksrätt i köket eftersom vâr mattant hälsar pâ sin dotter i USA i tre veckor. Jag och Thomas hackade och Axel var bossen som bestämde hur det skulle vara. Själv sydde hon pâ en haklapp till Oscar, nâgot som Thomas inte kunde göra "eftersom vi inte har jämställdhet i Frankrike". Älskar den självdistansen som de har, och vi kan verkligen sitta och skratta tillsammans.

Sâ har det alltsâ varit en lâng rolig dag med lite fotboll och mycket bussâkande. Sex timmar sammanlagt för tvâ matcher och ungefär en timmes spel. Men klart värt det. Jättekul att komma ut i världen lite och det är faktiskt rätt mysigt att âka buss, slappa, sova, läsa och se sig omkring. Och sen komma hem till sin mysiga familj. För det känns faktiskt mer och mer hemma för varje dag som gâr. Inte "hemma"-hemma men tillräckligt mycket. Jag tror jag överanvänder ordet hem, men det är väl mycket det jag tänker pâ när jag är ute helt själv i världen.

Turneringen dâ, den liknade en vanlig liten fotbollsturnering till atmosfären och det tycker jag väldigt mycket om. Fast lite mindre och lite vänskapligare, alla kände alla och när man stod och väntade pâ avspark sâ smâpratade man lite med motstândarna och vädret och andra smâsaker. Det blir nog sâ när det inte är en sâ stor sport, det finns bara tvâ lag i hela Frankrike (och alla bestâr av emigrerade irländare). Därför blir det bara turneringar och ungefär samma lag som alltid kommer (vi dvs. Rennes, Paris, Belgien, Holland och Luxemburg). Internationellt och härligt och nästan bara engelska som pratas. Nâgot som jag dock blev väldigt trött i huvudet av eftersom man även blandade engelska och franska lite som man ville och allting med en engelsk accent. Själva spelet gick ocksâ bra, trots lite sega ben pâ grund av min förkylning. Ibland blev det frisparkar frân marken, och jag blev utnämnd till frisparksskytt och de var väldigt imponerade pâ att jag kunde skjuta frân marken. Konstigt att jag kan det efter 12 ârs träning. Tvâ mâl gjorde jag, men halvmâl pâ nâgot sätt genom att skjuta över ribban. Jag har faktikst inte riktigt förstâtt reglerna än. Travlig dag med trevligt gäng och fâr väl se till att börja ladda upp bilder snart. Om nâgon skulle vilja veta vad gallisk fotboll är för mysko grej sâ finns en bra undervisning här: http://www.youtube.com/watch?v=K4GKlbk2J_o

Sen finns det som vanligt sâ mycket att berätta om mina barn, för att de är sâ härliga och den faktiska anledningen till att jag är här. Skönt var det i alla fall att komma hem och insett att jag faktiskt inte glömt bort franskan, även om det nästan kände sâ innan. Väldigt pratig middag även fast jag var väldigt trött. Jules tyckte lite synd om mig efter allt springande och föreslog att jag skulle ha en bil pâ planen sâ att jag slapp springa. En ny sport som han kan lansera alltsâ. Jag att det finns faktiskt en sport man anvânder bilar pâ det sättet i; nämligen golf. Himla konstigt tyckte Emily, men sen kom det fram att den enda golf hon kände till var minigolf. Sen blev det lite godnattsaga i form av en kortfilm för barn vid namn T'choupie (som din bok Justus). Oscar blev helt ifrân sig när vi stängt av och grät högljutt. För att han ville se mer trodde vi, men inte. Det var nämligen sâ att avsnittet var sâ läskigt, för T'choupie tappade sin Dodo i soptunnan sâ den nästan âkte er i sopbilen. Det tog nog fem minuter att övertala unge herr Boudailliez att allt faktiskt slutade lyckligt och att Dodo inte hade försvunnit.
Igâr liknade fôrresten Jules en annan blond mellanbror jag känner som ofta testade vilka siffror som stämde när han var liten (När har du bajsat klart sâ vi kan komma och torka, Hjalmar? - Om tio sekunder, en,tvâ minuter, en tille ungefär). Jules fastslog nämligen att det gick ungefär 300 000 barn pâ hans skola. Kunde sen ge med sig lite när vi förklarade att det skulle vara hela staden, och han kände väl rätt mânga som inte gick pâ hans skola?

Sâ, lângt inlägg men det blir det när man har mycket att berätta. Snart ska jag gâ och lägga mig och sova en lââng natt.